Han var blek, blond, spinkig och hade stora bruna ögon. Jag tyckte att han var allmänt jobbig. Jag vet inte var jag hade fått den känslan ifrån men det var en känsla som stärktes mer och mer för varje dag som jag gick till skolan. Jag tålde honom inte, ändå syntes han alltid i periferin av mitt synfält. Hur mycket jag än försökte undvika att märka honom så var han där. Satt på andra sidan av klassrummet, lutade sig alltid mot väggen och vidgade sin opropotionerligt stora ögon. Jag kände att jag skulle ge allt för att kunna ge honom ett kokt stryk.

En dag när mina känslor hade börjat nå bristningsgränsen så var han där. Han stod och rörde sig oroväckande i mittpartiet av klassrumet och gestikulerade mot killen som satt bakom mig. Så gick han fram till honom och stod där djupt inbegripen i ett samtal. Att ha någon som jag hade gjort allt för att slippa se så nära inpå mig kändes overkligt. Till sist reste jag mig för att trycka bort honom men han fastnade på nåt sätt och hans andra hand träffade mig i ansiktet som i en pendelreaktion. Jag tappade andan, ögonen tårades och jag fick sänka ner huvudet mot bänken en stund innan ögonen slutade svida och jag fick tillbaka fattningen. När jag reste upp huvudet hade ena ögat förvandlats till en boll. Utöver det upplevde jag av någon anledning en känsla av lugn. Det hat som jag hade känt mot honom var som bortblåst. Jag satt där fascinerad och kände en konstig känsla av frihet och lyssnade inte på honom när han sprang runt mig, bad om förlåtelse och frågade mig hur det hade gått.

Någon minut senare kom vår fröken och såg direkt blåtiran som jag hade runt ögonen och frågade hur det hade gått och jag pekade mot min tidigare hatobjekt och sa att han hade slagit till mig. När jag berättade det så skickades jag och han till rektorn. Väl framme där så frågade mig rektorn någonting som jag hade haft våta drömmar om och önskat mer än någonting annat. Hon sa att jag fick antingen slå tillbaka eller förlåta honom. Jag tittade för första gången honom rakt i ögonen, tog sats och höjde min arm för att klippa till honom men min arm ville inte. Jag höjde den igen och försökte få den att lyda mig men den hade förvandlats till gelé. Den ville inte. Till sist gav jag upp och sa till rektorn att jag förlåter honom och så gick vi under tystnad tillbaka till klassrummet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte om alla kan följa mina tankar. I slutändan handlar det om socialingenjörskonst. Att påverka människor i rätt riktning. Att skapa ny kultur.   Till exempel kan du sätta upp en genomtänkt staty i en rondell och se till att det påverkar...

Egentligen är konflikt mellan etiska grupper inte mer komplicerad än konflikter mellan grannar och enskilda personer. Det kan vara fridfullt och det kan vara mindre fridfullt. Frågan som ställs då är om fridfullheten är resultatet av slumpen eller om...

Att inte bara västvärlden utan världen överhuvudtaget kommit långt, inte bara i tekniskt avseende utan även inom andra vetenskap som kan bidra till de institutioner som har samhället och dess uppbyggande som huvudfråga kan vi utgå ifrån. Att en ledar...

Den glödande tråden i den verklighet som vi lever i är att skapa en så smärtfri och naturlig sammansmältning mellan världens länder som möjligt. Det undanröjer helt enkelt illuminatis möjligheter att kunna agera genom osämja. Om den teorin som jag fr...

Ibland tvivlar jag på mitt sätt att närma mig verkligheten. Varför gör i så fall inte "andra" författare det? Varför smyger de runt verkligheten som katten går runt het gröt. Är det bättre så? Ska inte verkligheten beskrivas rakt ut istället som mång...